Fett goa minnen!

vet inte om det här får dig att gråta glädjetårar men..på sveriges national dag så red jag på min favvohäst på ridskolan han brukar dra med mig och så (men gillar han ändå)men när vi hoppade så drog han inget alls och lydde behövde inte ens spö(ee som man kan behöva typ)jag blev as glad

När mina föräldrar sa att jag skulle få hästen jag älskar mest i hela världen, då rann tårarna ordentligt kan jag säga :')

har 2 men vi brättar inte dem om Nicholai som ringde mejj, den vet du nog redan XD vi tar första gången jag skulle galoppera!:

Vi skulle ta sista ridlektionen för våren.

jag sitter dör på underbara Friesern Zorros rygg.

När ridläraren säger att vi ska galoppera blir jag överlycklig och viskar till zorro ''En sommar utan dig..'' men så är det min tur!!!! jag får honom att börja galoppera... han flyger fram. känslan var fantastiskt.

HELT UNDERBART!

Nu kan inte Lilly gnälla om att jag inte kan galoppera! tänkte jag. Vet inte bästa tanken.. XD

jag hoppar av när alla är klara och kramar om honom.

''En underbar ritt gubben'' sa jag.

När jag var påväg hem grät jag.

Underbara känslan fans kvar. Och det skulle den alltid göra!

-Zorro världens bästa häst! :D <3

Saknar Zorro STORT!

och första hästen jag galoppera på Pojken.. nu är du på dem gröna ängarna.

När mamma o pappa sa att vi skulle köpa häst, jag blev så sjuukt glad asså... Trodde dom skojade o så....

Det är mitt bästa minne! Helt klart!:D<3

o nu har jag en annan häst o min syrra har vår första själv nu:)

Blev jätte glad när jag fick den jag har nu osså, men just den första är ngt extra asså..:D

Kram:)

Okej det här minnet inehåller glädje tårar och "sörjetårar" :

Det var sista dagen Jag hade med en häst som hette maxima .. Jag skulle Åka hem för stallet stängde och då var Jag ju tvungen att Säga ett sista farväl Till henne ,Det är nog det svåraste Jag gjort ... Jag sa inget Jag bara tittade på henne och Log Och grät först Tårar av förtvivlan sen Kom jag och tänka på Allt som vi vart med om Allt som hon hade hjälpt mig med ,Då förstog Jag att jag var tvungen att hjälpa henne nu Genom att Låta henne gå och Att Släppa taget .. För allt jag ville var att hon inte skulle behöva lida ,Då kom dom Glädje tårarna inte av att behöva säga hejdå Men dom kom av våra minnen Alla minne vi haft ihop Jag grät och Grät ända tills Jag kom hem Och förstog att Jag nu hade sagt mitt sista hejdå Till en av världens bästa hästar .... <3



Ett annat var när Jag Kom till stallet och skulle gå yill hästen jag tar hand om ,Krut, Han stog i hagen så jag gick mot honom .. Och när han förstog att det var Jag då gnäggade han och galopperade mot mig med örona frammåt Då Kom Glädje tårarna ,Känslan var obeskrivlig .. Den stunden kommer Jag aldrig glömma ...Aldrig <3



btw. grym blogg

Har inga speciela minnen men. Jag grät när jag såg filmen, på dig när du dansade men tjej kläder.

Jag skrattade så det kom tårar. Jag skrattar lika mkt varje gång jag ser den.



Men jag har ett litet mine då jag grät lite

det va när jag vann min första tävling på min 7 åriga c-ponny och var den ända felfria :D

Shit har så många med min häst men.. Typ.

Ett när jag var ute och klättrade i skogen med henne och så kommer en bekant kille på en häst som var väldigt bekant och kommer fram till att den "kända" jockeyn Rafael kommer emot mig..

Vi hade väldigt mycket träning den dagen :D

När du ringde mig!

Haha, kanske låter hur knäppt som helst, men när jag pratade mig dig först, förstod jag inte att det var sant, förrens efteråt, då var jag tvungen att ringa upp en kompis, och då kom det en massa glädjetårar kan jag säga dig! Var så otroligt glad just då! :D

Ett av mina favorit minnen var nog ridlägret 2011. Allt var så himla grym! Hästarna,människorna,stället..allt. Jag fick många nya vänner och lärde mig hur mycket som helst! Jag fick faktist några få tårar dagen vi skulle åka hem,när jag var på väg att lämna min favorit ponny Daim i hagen. Jag ville verkligen inte lämna honom,eller åka från Östadkulle. Kommer verkligen att åka tillbaka till ert ridläger,kanske på hösten eller nästa år!

Ett starkt minne för mig, det är dock inget hästminne men men.

Det var när min 5 åriga kusin fick en tumör. Man kan inte föreställa sig det att sin egna lilla kusin som alltid har haft en som favorit får en tumör. Det är ofattbart. Hon fick ligga på sjukhus, ta prover och opereras. Jag hälsa på henne men kunde inte göra det sen igen för hon blev för ledsen när jag gick. Gick runt med henne på sjukhuset, hon hade en vagn med dropp i. Hon hade så ont och blev därför ilsken, jag var en av dom få som hon kunde prata med vanligt utan att hon blev arg pga av sin smärta. Satt där med sjuksköterskerna och dom pratade, bara sprutade tårar på mig. Det handlade om liv och död på henne, ingen visste vad som skulle hända men dom skulle göra sitt bästa för att få bort tumören.

Hon blev friskare och friskare, sen fick hon komma ifrån sjukhuset. Nu ca 2 år senare är hon helt frisk. Det enda är att hon har lite problem med högerhanden då dom kom när en nerv men den e på bättringsvägen.

Hon glädjer mig, att se henne springa och vara glad som en valig 7 åring, det gör mig glad. Min lilla kusin fick fortsätta sitt liv. Det är något som betyder mycket för mig <3 Det får jag glädjetårar av, när någon får leva och vara lycklig !

Har nog inget minne så, men så fort jag tänker på eller ser bilder på min lägerponny från förra året så rinner tårarna :')

När jag för första gången fick rida, jag va 5år. Haha va så stolt att det inte går att beskriva. Det va hemma hos min mammas kompis. På en riktigt fin Welsh, fick trava men ramla av. Snabbt upp på ponnyn igen med värsta leendet. När jag tänker på det nu blir jag glad i hela kroppen, fast saknar ridningen jätte mycket..



Det är iallafall ett minne som oftast får mig att gråta.

Kram :)

jo glädjetårar va det och ett obeskrivligt minne,

mounted games SM 2010, jag hade tränat i 3 år på min ponny, och kommit både 8 i individuella SM sommaren innan, jag och min bästa kompis erika bestämmde oss för att anmäla oss till PAR SM, så vi gjorde det mest för att ha skoj, vårat mål var att ha så roligt som möjligt eftersom detta var min sista tävling på denna ponnyn, vi skattade oss igenom varenda omgång och istället för att skälla när vi missade eller gjorde fel, tog vi det med ett leénde på läpparna och peppade varandra, till förvåning så vann vi varenda omgång och kom till A final, både jag och erika var helt uppochner, vi gick in i A finalen, mötte både landslagsryttare och hade de minsta ponnysarna, och vad gjorde vi inte, vi VANN! ja, vi vann alltihopa!, tårarna sprutade och vi stod och grät på prisutdelningen!. ja.. tror aldrig jag har varit så lycklig i hela mitt liv! ja, SM 2010, det är ett minne det!

När jag fick jordens finaste ponny!

Är väl inte direkt det minnet frånen tävling som gått bra eller man kommit på första plats för första gången genom att debutera i en svårare klass.

Nej, var så att vi hade programridning nu i skolan, Sveriges Ridgymnasium, för en dressyrdomare som avslutning på terminen. Jag och Hedjas red in pp vår provisoriska dressyrbana med bommar nerlagda på marken. samma ridhus som vi alltid har lektioner i, men nu var det läskigt tyckte Hedjas. Han ar spänd och gick över tygeln ungefär sådär hela programet men lika glad för det var jag. Jag hade tagit mig igenom programmet, genom varm och hur glad som helst. Sen skulle dressyrdomaren prata med en efter och han gav mig så fina ord om mig och lovord och verkligen gav sån positiv kritik. Jag blev så rörd och glad att tårarana kom fram. Vi fick bra procent men just de orden jag fick av honom.. oj vad det betydde. Sen att få mer kritik, alltså bra kritik av min dressyrtränare gav mig ännu mer värme och tårarna brände då bakom ögonen. :)



Kanske inte det klassiska minnet som får en at gråta. Men dett avar speciellt för just mig, att få de lovorden av en dressyrdomare :D

Det här är både glädjetårar till dom fina minnena men sörjetårar när jag tänker:



Det var en helt vanlig dag på sommaren.

Jag gick ut och plockade maskrosor till min älskade kanin Smulan.

Sen när jag springer till buren för att hon gör mig så glad..

Så ligger hon bara där, helt stilla..

Med vitt i ögonen.

Hela jag skakade och jag försökte prata med henne.

Och då öppnar jag buren och sakta känner på henne.

Hon var helt stel, hjärtat bultade inte längre.

Jag stod med tårarna i halsen "Nej... nej det får inte vara sant".

Jag springer och skriker "Mamma! Smulan är död!!"

Mamma får panik och springer till buren.

Och sen efter ett tag så kramade hon om mig och vi började fixa en låda där hon skulle få vila i frid.

Vi hade så otroligt fina minnen tilsammans , när jag var ledsen.

Gick jag alltid till henne. Vet att det låter sjukt men vi hade en sån sjukt stor kontakt.



Kram.:)

Det finns en ponny på min ridskola som är 29 år, som av misstag blev släppt med de andra valackerna som han gick i samma flock som tidigare, han blev sparkad, biten och rent ut sagt misshandlad av de andra hästarna, då såg man verkligen hur han led både psykiskt och fysiskt. Detta hände tidigare under sommaren, då var det folk som grät för att han led så mycket, då även jag. Men nu, när han har fått gå i en stor, grön gräshage helt ensam bara med sällskap från andra hagar, ser man att han börjar likna en riktig häst igen! Han gnäggar, rör sig bra och rids någon gång ibland. Nu är han en glad och lycklig pensionär igen! :)

Kan väl berätta om två minnen, ett som orsakat glädjetårar och ett som bara gjort jävligt ont.



Vi börjar med det "dåliga" minnet. För några månader sen, så chattade jag och en kompis. Och vi började prata om en kille som går i våran klass. Iallafall så sa hon att han gillade mej och jag sa på skämt tillbaka: haha nej det gör han inte, smsa honom och fråga om du inte tror mig.

Och självklart, så gör hon det. Men hon formulerade det inte riktigt på det sättet jag menade. Utan hon smsade: Hej namn! Jag och Johanna undrar om du gillar henne?



Och jag ba: vafan? Jag undrar det inte?!

Så jag skrev till honom att skita i smset, och jag sa till min kompis att lägga av och att jag inte gillade honom eller att hon höll på så. Då smsade hon honom och skrev: Johanna ljuger!! Hon gillar dig visst och undrar om du gillar henne också?



Jag blev grymt arg och ledsen och bad henne sluta vara så elak. DÅ sa hon att jag var kaxig och att jag var bitchig mot mina kompisar, och att jag var en bitch. Och att om jag inte slutade vara med mina andra kompisar i de andra klasserna, så skulle inte jag ha några kompisar i min klass längre.

Jag blockade henne från msn och ignorerade alla hennes sms osv. Så i skolan så ville hon prata med mig. Och frågade vad hon gjort för fel.

Vilken kompis hon var va?...

Det fick mig att gråta. Och jag var väldigt ledsen,arg och sårad. Nu när jag läser vad jag skrivit låter det ganska patetiskt. Men det gjorde jävligt ont då, och det gör fortfarande ont nu. Och detta hände för snart 4 månader sen.



Ett bra minne...När vi var på Rhodos...och mamma och pappa hade en överraskning...vi åkte in i Rhodos stad och upp till Agios Nikolaus kapellet uppe på berger Monte Smith. Kapellet ligger in i en liten grotta i berget och utan för växen ett högt träd och runt om helt underbara och färgglada blommor. Mamma och Pappa gifte sig där. Och det var så annorlunda och vackert, då var det verkligen glädjetårar...synd att kameran hade slut på minne precis då...:/

Ett minne som fick mej att gråta var när vår dotter kom till världen, första gången vi fick hålla henne i famnen :)

När jag en gång tävlade i Ale-Jennylund 2009 Juni tror jag. Hade fått ett rejält bakslag med uteslutningar och massa under våren. Gjorde sista rundan för mig på de meetinget, min 4:de startför helgen i en LA. Och en vattenmatta var med som sista i grunden! Jag tänkte att det skulle vara kul att kunna komma till sista hindret, då min ponny har vart VÄLDIGT bestämd att det är farligt! Men jag börjar genast korta på första. Men efter det red jag på och var nolla fram till sista hindret i grunden, vattenmattan... Och ponnyn hoppade utan att ens tveka!! Jag blev så överdrivet glad att jag glömde av omhoppningen lite och rev första, men red ändå HELA omhoppningen med världens smile! och vi kom runt med 4 fel i omhoppning! När jag red ut från banan kom tårarna! Vi kom RUNT!!! =') Jag grät och folk tittade på mig som jag var dum men gud vad glad jag var!! =') Jag tog det som en min största seger någonsin att jag faktiskt kom runt, då de inte heller gått så bra på meetinget . =)

detta var nog inte precis glädjetårar utan det var då jag verkligen ville gå under jorden och inte finnas.

det var på skolanavslutningen då jag och mina underbara kompisar skulle skiljas.

jag skulle flytta till en helt annan stad.

det var hemskt, jag och två till skulle sjunga och det gick nästan inte, tårarna trängdes fram ..

men ja hann sjunga klart och vi satte oss ner på våra platser då mina kompisar börjar vrål gråta.

själv gick ja till min mamma och blir tröstad för jag klarade verkligen inte av att lämna dom. efter vi hade varit i kyrkan gick alla barn/vuxna ut och sa hejdå.. jag stod och vrål grät i min kompis famn, jag har känt henne sen jag var 5-6 år.. och nu när ja är 13 år ska jag lämna både hon och mina andra kompisar och såklart ponnyhästarna på ridskolan.

jag har nog aldrig gråtit så mycket i mitt helaste liv. jag har nu suttit i 1-2 månader och gråtit. men dock inte varje dag, men jag tänker på dom hela tiden och jag gråter ganska ofta på kvällarna.

jag ville verkligen inte att det skulle bli så.

och vi träffas inte ofta, och nu där ja bor har ja inte så många kompisar. det suger. mitt livs dåligaste dag/sommarlov.

jag hade typ börjat rida eller hade ridit ett tag om man säger så, hade en del häst vanor då vi hade haft hästar innan men sålt dom. okej nu ska jag berätta bara så att du fattar ;)



min pappa och min faster var och kolla på en ett åring som skulle gå till slakt, och min faster ville inte ha henne. så pappa kom hem och berättade detta för mamma om den lilla stoet. slaktaren viste inte så mycket om henne mer en att hennes mamma hade gått på trav och blivit tjuvbetekt av en annan häst/ponny. aja iallafall min pappa är inte så mycket för hästar men han fasnade för henne. och mamma ringde då och pratade med slaktaren. och han sa. jag siterar - det är snabba ryck hon går till slakt ikväll. och mamma - då tar jag henne osädd. för de är en bit dit. och pappa hade ju ändå kollat på henne. så ingen större tanke på det. dagen där på åkte vi dit och hämtade henne. hon var sjukt vild och så för hon var nte så mycket hanterad. och hon var i en grymt stor kalvbox. typ 4 vanliga boxar och där stod hon livrädd :( men hon var super söt och jag viste från den stunden att hon var bara min eller mamma fick ju hjälpa mej till en början. och hon har varit världens finaste häst sen dess att vi köpt henne. och alla minnen jag har med henne för detta var snart 6 år sen vi köpte henne. och mamma, pappa och jag ångrar inget. blir bara tårögd av detta som jag skrivit för hon är så fantastik :')

Har två minnen ett fint och ett lite mindre..



Jag har inte fattat det ännu. Allt började med att jag slutade rida på ridskolan och inte hade någon häst. Mamma och jag började kolla på egen foderhäst. Jag kollade varje gång jag satt vid datorn. Visst det fanns jätte fina men det var antingen storhästar eller så ville ägaren ha hästen hemma hos sig. Men i början av december hittade jag en häst. I rubriken stog det " Perfekt mor och dotter häst". Jag sa det till mamma och sa var det låg. Jag visste inte var det var men det låg i Bollebygd och mamma visste var det låg nånstans. Vi ringde och sen provred jag henne. Jag föll för henne direkt. Hon var så perfekt! När vi åkte hem sa jag att jag ville ha henne och ingen annan. Det blev så, den 18 december kom Cherie till oss och i påskas på fredagen kom Anna och hennes föräldrar och vi skrev kontraktet. Och ibland när jag tänker på det innan jag somnar händer det att jag släpper några glädjetårar :')



Sen ett litet mindra fint minne.

clear round på gark och jag skulle hoppa min första 90 cm klass med cherie. På framhoppning och på första språnget går vi omkull och jag blir så rägg och chockad att jag bara slänger mig runt halsen på Cherie. Jag var bara rädd att Babbsan( hon kallas så) var skadad. Jag märkte inte ens att jag hade gjort mig illa. Jag hade ett stort och djupt sår på armbågen.( har ett r där nu som är som en bula)



En sak till! JAG HAR VÄRLDENS GOASTE HÄST!!! ÄLSKAR DIG CHERIE!! <3<3

Härom natten så drömde jag en underbar dröm, drömmen fick min bli alldeles varm inombords. Sedan vakande jag upp, Insåg att det bara var en dröm och kände saknaden så stor inom mig, Drömmen var ej sann.. Visste att det händer aldrig i verkligheten..



Drömmen var om dig Nicholai..<3

Ett minne, som jag minns så väl... Det hände i somras. Jag har haft problem med galoppen i ca. 3 år nu. Jag trillade av 2-3 gånger i början av min ridtid. När jag nyss hade börjat rida. Jag vet inte vad som hände, men jag blev lite chockad, och fick börja från början. Jag kunde inte ens skritta! I somras var det bara galoppen kvar. Jag hade lovat mig själv att lyckas, under de fyra dagarna jag var på ridläger. Första dagen gick- ingen galopp. Andra dagen, tror jag att det var, hände något. En av mina lärare(hon är bara ridlärare på ridlägerna), smackade igång min häst som jag rider. Och så kom han i galopp. Det kändes som en overklig dröm som gick i uppfyllelse. Eller, egentligen inte. För jag kunde inte fatta att det hände. Det gick flera dagar utan att jag fattade att jag klarat av galoppen. Det är nästan som om jag fortfarande inte tror på att jag lyckats- men det har jag. Och jag är så stolt över min UNDERBARA häst! När min häst saktade ner till skritt så ville jag bara skrika av lycka. Jag ville bara pussa på min häst, slänga mig ur sadeln och springa flera varv på "ängen". När lektionen var slut för dagen ville jag bara slänga mig runt mina kompisars halsar när de frågade om jag fick galopp. Men jag bara nickade och log och de sa "Grattis!".

Den dagen kommer jag ALDRIG glömma... Tänk att man kan lyckas, bara man vill, bara man har vilja till det, och styrkan. Jag är så stolt över min underbara häst... <3

Jag har ett speciellt minne med min medryttarhäst som snart kommer avlivas.

Det var en helt underbar dag i Maj när jag kom till stallet. Han stod i sin hage och jag skulle ut och hämta honom. När jag var ungefär sju meter från han ropade jag lätt "Boss, hej älskling". Då lyfter han huvudet och spetsar öronen och gnäggar ett överlyckligt gnägg. Sen travar han, fast att han har jätte ont i frambenen, fram till öppningen och vill mysa. Jag kan lova dig att då kom glädjetårarna :'D <3

Mitt bästa glädjeminne var min sista tävling på min gamla hopponny Isabella, fast då visste jag inte att det var den sista och att hon efter det aldrig mer skulle få hoppa 'på riktigt'. Vi hade haft en superrolig tävlingsdag redan innan vi hade kommit in på banan, jag och min bästa vän hade gått banan tillsammans och varit nervösa tillsammans och vi båda skulle vinna över varandra. Jag gjorde iordning Bella och red fram i lilla ridhuset - jag var den sista startande och tillslut var jag ensam kvar. Hon var inte alls speciellt sammarbetsvillig men det var ju så hon var, hon ville bara hoppa. Det var det enda med ridningen som hon gillade och det var det vi brann för tillsammans. Hon hatade dressyr, då ställde hon sig på mitten och vägrade gå. Mot hinder rusade hon med huvudet höjt och öronen spetsade.

Tillslut gick jag över till stora ridhuset och hoppade en utav våra sämsta rundor (jag tror faktiskt att jag åkte av två gånger men det var bara en clear round så jag fick hoppa upp igen) och vi sprang förbi två hinder. Men vi hade så jäkla kul. Tillsammans. Och när hon gick av banan, med trippande glada steg så stolt över att hon och jag hade gjort detta tillsammans, då grät jag. För att jag var så glad fast ledsen för att vi inte vunnit men nu gråter jag av glädje för finare, hoppgladare ponny fanns inte. Efter det så satt jag aldrig igen på henne för att hon skulle aldrig få hoppa igen och på ridskolan hon stod på så fanns det små barn som kunde lulla runt på henne. Men den där känslan, av att sitta på henne när hon trippar fram och är så superstolt, det får mig att gråta av glädje nu. För jag var den enda som verkligen kunde hoppa henne och vi hade ett åsne-teamwork som inte fanns någon annan stans. Nu är hon såld till något pensionat-ställe någonstans och jag kommer aldrig få se henne igen, men det är nästan bäst, för jag klarar inte av att se smärtan, ålderdomen och besvikelsen i hennes ögon för hon vill vara kvar på hoppbanorna för evigt. Hellre att hon skulle avlivas för att hon är inte lycklig längre. Det var en ponny som föddes som stjärna, och dog som legend.

de går inte att beskriva den där lukten av björneröd. instruktörerna går inte heller att beskriva...

när man ser gården tona fram när man sitter i bilen förväntans full håller man typ på att börja gråta... man känner sig lixom så trygg & de e så fint.

stallet & hästrna går inte alls att beskriva, man känner sig så trygg i allt. när man rider i ridhuset för första gången känner man sig inte alls så där pirrig som man brukar vara ibland på nåt ridläger. man känner sig trygg med allt & alla på nåt sätt...

när man rider på terängbanan går de inte heller att beskriva känskan, skogen runt om kring & den fina ängen...allt va bara så perfekt.



efter att vi hade haft en liten tävling (hopptävling) & ja hade kommit 3a (riktigt nöjd) så skrittade vi ut från ridhuset & skrittade av dom, men ja kunde bara inte hejda tårarna från att komma, jag grät & grät. tanken på att sitta av SANTOS fanns inte... jag ville bara inte sitta av, jag ville inte åka, jag ville ingenting, de ända ja ville var att stanna kvar...



när ja satt av så grät ja... när vi gick in i stallet hade ja tonat mig lite... men va fortfarande ledsen. när ja stod & skulle ta ut svansflätan kunde ja inte få ut den, så en stalltjej fick hjälpa mig , jag stod & lutade mig mot hans rumpa & jag började gråta igen, då frågade stalltjejen: hur e de? Ja vill inte åka hem, sa ja & började gråta ännu mer.

när vi skulle lämna hästarna i hagen så krama ja mig fast runt hans hals & blundade viskade i hans öra & sa: Hej då Santos syns om ett år om inte tidigare, sa ja & smålog lite, medan tårarna rann... sedan gick vi till stallet igen & de va som om ja hade gråtit ur tårarna.



fast började gråta sen igen när ja skulle säga hejdå till alla kompisarna som har vart så himlans fina...



va stannade 3 timmar längre än va vi skulle... vi satt & tittade på när en av ridlärarna tränade.



1 sak är säker & de är att ja ALDRIG kommer glömma Björneröd & ja kommer ALDRIG glömma den här sommaren...



/Ida

ibland börjar jag gråta när jag tänker på min ponny Arrow. Och eftersom han är borta nu och så är det ända jag har kvar av honom en massa underbara minnen.

Hur han gnäggade när jag ropade på honom i hagen eller på väg till hans box i stallet, eller när han la sitt huvud i mitt knä, eller när vi vann på ridlägret förra året, exakt ett år sen idag... det som får mig att börja gråta glädjetårar är när jag tänker på hur roligt vi hade, visst han var inte alls världens "bästa" ponny för alla, han var rätt seg och inte många fick fart på honom, men för mig var han den första jag någonsin har älskat så mycket och så mycket mer än bara en liten b-ponny. Det gick inte alls alltid bra när vi red och alla sa alltid saker som " hur kan du vara så glad när du har en så seg häst" men för mig var han alldeles perfekt och jag kommer aldrig glömma den ponnyn!

Sorry Nicholai, jag kan inte berätta något minne jag har fått glädje tårar av,



Jag får glädje tårar så fort jag ser min häst,



för han och jag har varit med om så mkt tillsamans, han betyder allt för mig, vi har inte startat enända tävling på 1och 1halft år, jag har bara utbildat, vi har gjort sånna frammsteg, när jag fick han kunde han inte änns galopp, nu klarar han ett helt La program, och han hoppar 130 höjder, han fick panik av att se en bom på marken i början, jag vet inte om du förstår vad jag menar, men vi har gjort sånna framsteg, och jag är så stolt, <3

För typ 3-4 år sen så hade vi en låne ponny som hade gott SM och var skit duktig på att hoppa och allt, men han gick omkull på en tävling och vart sedan rädd för att hoppa högt.. Men då fick vi hem ponnyn och efter ett år var han tillbaka på bannan igen och åkte i väg då.. Jag vart så ledsen för han var den bästa ponnyn jag visste och vi hade gjort så mycket tsm! Men sen när han hade varit borta i ett år ungefär så fick jag hälsa på han och så hade dom ridit han och så, och sen frågade dom mig fall jag vill skritta av honom, och jag vart så lycklig att det kom glädjetårar! :')

Jag får glädjetårar när jag tänker på hur långt jag har kommit med min häst! Han var helt omöjlig och hoppa förut, han vägrade på 30 cm till och med bommar på marken. När han väl hoppade så skenade han runt på banan och var omöjlig och få stopp på, jag var rädd varje gång jag skulle rida honom.

Nu hoppar vi en gång i veckar, 75-85 banor med titt-hinder och han vägrar nästan aldrig. Vissa tycker att 85 inte ens är så högt men det är ett stort steg för mig och Champis. Jag kan äntligen hoppa honom och det roligaste jag vet är att hoppa honom! När jag sitter och tänker tillbaka på hur långt vi har kommit och när jag ser bilder/filmer på när vi hoppar så rinner tårarna, vi har äntligen klickat och han litar på mig! Jag älskar min häst!